John Gabriel Borkman, en gång framgångsrik affärsman, har suttit i fängelse för bedrägeri. Nu tillbringar han sin tid rastlöst på hemmets övervåning. Han är besatt av drömmen att göra revansch och comeback. På nedervåningen tänker hans bittra alienerade fru Gunhild på upprättelse av släktens sociala position. Allt hopp står till sonen Erhart.
Borkman vill få tillbaka sin maktposition. Gunhild vill att hennes son ska lyckas med det som hennes man misslyckades med. Foldal vill få upprättelse genom pjäsen som han skrev i sin ungdom. Ella vill ha den son hon aldrig fick och kärleken som hon förlorade. Karaktärerna försöker aldrig uppnå ett gemensamt mål, i stället handlar det enbart om självförverkligande. Och de tar sig rätten att göra vad som helst för att få sin vilja igenom.
De vägrar att ge upp sina egna livsillusioner och det påverkar den yngre generationen i föreställningen. De yngre bär på sina föräldrars misslyckanden, vare sig de vill eller inte. De dras in i deras värld och påverkas av den. Erhart till exempel börjar bete sig som sin pappa, även fast det är det sista han vill göra.
Norrmannen Henrik Ibsen är en av världsdramatikens verkligt stora författare. Han räknas som skapare av det moderna dramat och spelades redan under sin livstid runtom på Europas scener. Ibsen är särskilt känd för sina realistiska samtidsdramer, och sina idé- och symboldramer. Missnöjd med kulturklimatet i Norge var han under större delen av sitt liv bosatt i Italien och Tyskland. Vid sidan av Shakespeare är han en av världens mest spelade dramatiker.
Sitt första drama, Catilina (1850), skrev Ibsen medan han läste till sin studentexamen. Den blev aldrig spelad men många av pjäserna under den här tiden gavs enbart ut som läsdramer i bokform. Kongsemnene (1863) räknas som hans första storverk. Andra viktiga historiska skådespel och idédramer av Ibsen är Brand (1866*) och Peer Gyn*t (1866), två pjäser som snabbt gjorde honom till en av Skandinaviens mest omtalade författare.
Varje premiär av en Ibsenpjäs följdes ofta av häftiga debatter. Ibsen drog sig inte för att kritisera och ifrågasätta gamla strukturer. I sina realistiska samtidsdramer satte han ”problem under debatt”. Samfundets støtter (1877) gick som en löpeld över Europas teatrar och i Et dukkehjem (1879) angrep han kvinnans ofria ställning. John Gabriel Borkman (1896) är också en av hans realistiska pjäser och den näst sista han skrev. Ibsen skrev flera dramer med kvinnliga huvudkaraktärer; Gengangere (1881), Rosmersholm (1886), Fruen fra havet (1888) och Hedda Gabler (1890). Han skrev också dramer av symbolistisk karaktär. Den mest kända är Vildanden (1884*), om livs*lögnens problematik inom familjen.
”Bearbetning” är ett fint ord för det infama i att gå in i någons text och ändra, stryka, skriva till – ofta utan författarens tillåtelse. Får man göra så? Får man göra så när författaren är död och inte kan protestera? Och när författaren till råga på allt heter Henrik Ibsen? Får jag göra så? Vem tror jag att jag är? Var det verkligen så fel på Ibsens pjäs att den krävde en bearbetning?
Jag borde självklart svara nekande på den frågan och bedyra min beundran för John Gabriel Borkmanoch läromästaren Ibsen. Jag borde säga att jag inte alls velat förbättra något eftersom Ibsen var ett geni och hans pjäs perfekt. Min bearbetning är gjord i all respekt, det handlar inte om förbättringar, bara en ödmjuk personlig tolkning, lite annorlunda, lite kortare, och så vidare.
Men jag testar att svara ja. – Ja, det är faktiskt fel på Ibsens pjäs. Det är något stelt och klumpigt och ofärdigt över hela verket, inte minst jämfört med Ett dockhem och Ibsens andra minutiöst utarbetade pjäsbyggen. De två första långa akterna i Borkman bäddar för så mycket mer än vad de två fjuttiga sista akterna kommer med. Konflikten mellan Gunhild och Ella – om vem som har rätt till Erhart – är ju ganska larvig, och den slås fast så det skriker om det i första akten för att sedan stå och stampa genom hela pjäsen. Mycket upprepas men utvecklas inte, och på slutet har ingen rollfigur förändrats eller kommit till någon sorts insikt. Det sker inga avslöjanden som får oss att omvärdera någon rollfigur – alla är precis lika egotrippade i slutet som de var i början, och ingen ångrar sig.
Därför har pjäsen inte heller något riktigt slut. Som för att dölja detta bestämmer sig Ibsen för att överge realismen i sista akten: handlingen uppgår i dimmig symbolism, Borkman ger sig ut i snöstormen, yrar lite om sitt rike och dör lagom till att det är dags att runda av. Hans död – som egentligen är onödig, eftersom han i grunden varit död hela tiden – får den märkliga konsekvensen att Ella och Gunhild plötsligt skakar hand och blir vänner.
Och vad är grejen med Frida? En mer överflödig rollfigur får man leta efter, hon har knappt några repliker, ingen riktig funktion, vad tycker hon om att se sin far fjäska för Borkman? Vad tycker hon om att tvingas öva piano med Borkman – han som ruinerade hennes far och därmed också hennes framtidsutsikter? Ingen vet och ingen frågar. Inte ens när fru Wilton och Erhart tar henne med sig – för att Erhart ska ha någon att roa sig med när han tröttnat på fru Wilton – får vi veta vad Frida tycker om saken.
.jpg)
Hade John Gabriel Borkman varit höjdpunkten i Ibsens dramatik hade han säkert varit bortglömd idag.